Vi ses nästa jul…

Annonser

Långkål och brunkål till julens middagar

Julens godaste gröna, det är långkålen, tycker jag; en julrätt som härstammar från i första hand de södra delarna av Halland. På Grönkålsakademiens hemsida står att läsa följande spännande anekdot om långkålens tillkomst:

”I det fattiga Halland var man tvungen att ta tillvara allt som gick att göra mat av. Inte minst viktigt var att få i sig ”något grönt” på vintern. Grönkålen stod kvar ute på fälten och i trädgårdslanden till framåt jul, då den skördades. De år snön var riklig fick kålen skottas fram. Hela växten inklusive den grova stammen lades i brygghusets stora gryta och kokades så länge – långkål – att alla delar blev genomkokta och mjuka.”

Oavsett om det är en sann historia är långkålen en av mina absoluta favoriträtter på julbordet. Men brunkålen kommer inte lång därefter – en härlig skånsk klassiker med vitkål som grund. Båda recepten tar sin tid att göra men resultatet gör det minsann värt mödan. De ger ca 5-6 portioner.

Långkål

1 kg färsk grönkål
skinkspad eller buljong från den kokta julkorven (det fungerar med buljongtärning också, men tillsätt då gärna lagerblad och lite kryddpeppar i buljongen)
smör efter behag
ca 1-2 dl vispgrädde
socker
salt och peppar (helst vitpeppar)

Gör så här: Ta bort de stora nerverna ur grönkålen och repa den i mindre bitar. Koka den i skinkspadet tills den blir mjuk och fin, ju längre desto bättre – gärna en timme eller mer.

Låt den rinna av och hacka den sedan i mindre bitar. Fräs den sedan sakta på svag värme i ganska mycket smör. Häll i grädde och låt puttra en stund. Krydda med socker, salt och vitpeppar och smaka av, långkålen ska vara ganska söt. Underbart gott, både till kallskuret och småvarmt!

Tips! Byt ut skinkspadet mot lite buljong på tärning.

Brunkål

1 vitkålshuvud ca 3,5 kg
2 tsk salt
1/2 tsk vitpeppar
2 1/2 msk ättiksprit
10 msk ljus sirap
Ca 200 g smör

Gör så här: Dela vitkålshuvudet i 4 delar och skär av det nedersta på kålen så att stocken och det grövsta tas bort. Dela sedan varje fjärdedel i ytterligare 3 bitar och skär dem sedan tvärsöver i lite grövre bitar, ca 2 cm.

Bryn sedan kålen i smöret på svag värme, helst i en gjutjärnsgryta. Efter 1-2 timmar kan du börja krydda kålen med salt, peppar, ättika och sirap. Låt bryna ytterligare 1 timme och efter ungefär tre timmar är brunkålen lagom glansig och mjuk och underbart god… Servera ljummen till julens alla kött- och korvrätter.

Koka din egen risgrynsgröt – det blir både godare och billigare!

Risgrynsgröt är verkligen ett måste på julen! Oavsett om man äter den till julaftonens frukost, till jullunchen eller senare på kvällen måste den liksom vara med om det ska bli en riktig jul.

Tomtegröt på mormors vis

Receptet blir utmärkt för 5-6 personer men funkar förstås att dubbla!

2½ dl grötris
5 dl vatten
1/2 tsk salt
1 msk socker

(1 klick smör, 2 kanelstänger)

9-10 dl standardmjölk

Gör så här: Mät upp ris, vatten, socker och salt (och smör) i en kastrull. Koka upp och sjuda under lock på svag värme i ca 10-15 minuter.  Rör om då och då.

Tillsätt sedan mjölken lite i sänder och låt koka upp (och tillsätt kanelstängerna om du vill ha en lätt kanelsmak på gröten). Dra sedan ner värmen och låt gröten sjuda på svag värme under lock, ca 45-60 minuter, tills grynen är helt mjuka och gröten härligt krämig. Rör gärna om i grytan då och då så att gröten inte fastnar i botten.

Servera gröten med kall mjölk och kanel och/eller sirap – eller servera den med kanel och en klick smör, det är också jättegott! Det är också gott med syrliga bär till den söta gröten, så har du vinbär i frysen ska du absolut ta fram dem!

Tips! Istället för att sjuda gröten kan du helt sonika låta den stå på en tjock träplatta (skärbräda) några timmar eller kanske över natten. Då fastnar den inte i botten men får härligt krämig konsistens. 

Jul förr i tiden…

Så här års tänker jag särskilt mycket på de nära och kära som gått före in i nästa liv. Barndomens jular, som vi firade tillsammans med morfar och moster på den lilla gården utanför Kristinehamn. Något överdåd var det inte tal om – men julstämningen var på topp och inga andra jular kan mäta sig med dem jag upplevde då…

Granen högg vi förstås själva, i skogen som tillhörde morfars ägor – och vacker skulle den vara förstås. Tät, hög och med många ljusa skott… Sen fick den stå på förstutrappen ända tills kvällen innan julafton, då vi tog in den och klädde den under festliga former. Hade vi riktig tur så kanske vi fick provsmaka en bit av den nyss griljerade julskinkan till den varma chokladen och ostsmörgåsarna…

På bilden står min moster Britta, på väg hem från skogen med granen på som sparkstötting. Bilden är tagen någon gång i mitten av 1960-talet och väcker både nostalgi, vemod och julstämning…